Beskrivning
Rosenkransoratoriet i Santa Cita är en liten bönesal i Palermo, intill kyrkan Santa Cita, som rymmer ett av skulptören Giacomo Serpottas mästerverk: en dekoration av vit stuck som fyller varje vägg. Utanför är den anspråkslös, inuti är den en fest.
Putti som klättrar på fönsterkarmarna, sover, gråter, tittar fram bland girlanderna eller vänder ryggen till med ett ohövligt uttryck. Några håller händerna kring knäna, funderande. Änglar och putti verkar leka med varandra, med uttryck och poser av förvånande frihet.
Upphovsmannen är Giacomo Serpotta, som dekorerade salen mellan 1686 och 1718. Rosenkransbrödraskapet, grundat 1570, ville fira Madonnans hjälp åt de kristna i kampen mot de ”otrogna”, och Serpotta gjorde dem till viljes, på sitt sätt.
På ingångsväggen visar ett enormt draperi, buret av en glad skara putti, slaget vid Lepanto. På sidorna påminner två utmärglade ynglingar om krigets fasor.
Längs väggarna, i små teatrar, läser man Rosenkransens mysterier. De glädjefulla finns till vänster, de smärtsamma till höger, de ärofulla längst bak. På altaret hänger duken med Rosenkransmadonnan av Carlo Maratta från 1695, omgiven av Sankt Dominicus, Sankta Katarina av Siena, Santa Rosalia och andra.
Till sist, 1717–18, dekorerade Serpotta också altarpartiet och lade till två statyer, Judit och Ester, för att lyfta fram målningen. Runt om löper brödrarnas sittbänkar, av ebenholts inlagt med pärlemor. En restaurering lät några egenhändiga teckningar av Serpotta komma fram på väggarna.
För att nå dit går man uppför en trappa till en majolikaklädd balkong, där två marmorportaler i sen renässans öppnar sig. Sedan leder ett rymligt förrum med porträtt av brödraskapets föreståndare in i salen. Mitt emot oratoriet låg Conservatorio dei fanciulli dispersi, ett första musikseminarium för föräldralösa.
Putti som klättrar på fönsterkarmarna, sover, gråter, tittar fram bland girlanderna eller vänder ryggen till med ett ohövligt uttryck. Några håller händerna kring knäna, funderande. Änglar och putti verkar leka med varandra, med uttryck och poser av förvånande frihet.
Upphovsmannen är Giacomo Serpotta, som dekorerade salen mellan 1686 och 1718. Rosenkransbrödraskapet, grundat 1570, ville fira Madonnans hjälp åt de kristna i kampen mot de ”otrogna”, och Serpotta gjorde dem till viljes, på sitt sätt.
På ingångsväggen visar ett enormt draperi, buret av en glad skara putti, slaget vid Lepanto. På sidorna påminner två utmärglade ynglingar om krigets fasor.
Längs väggarna, i små teatrar, läser man Rosenkransens mysterier. De glädjefulla finns till vänster, de smärtsamma till höger, de ärofulla längst bak. På altaret hänger duken med Rosenkransmadonnan av Carlo Maratta från 1695, omgiven av Sankt Dominicus, Sankta Katarina av Siena, Santa Rosalia och andra.
Till sist, 1717–18, dekorerade Serpotta också altarpartiet och lade till två statyer, Judit och Ester, för att lyfta fram målningen. Runt om löper brödrarnas sittbänkar, av ebenholts inlagt med pärlemor. En restaurering lät några egenhändiga teckningar av Serpotta komma fram på väggarna.
För att nå dit går man uppför en trappa till en majolikaklädd balkong, där två marmorportaler i sen renässans öppnar sig. Sedan leder ett rymligt förrum med porträtt av brödraskapets föreståndare in i salen. Mitt emot oratoriet låg Conservatorio dei fanciulli dispersi, ett första musikseminarium för föräldralösa.